Ibland blir det som vi alla vet inte riktigt som man tänkt. Eller man hade kanske inte tänkt att det skulle bli på nått sätt alls, men det blev ändå fel (krångligt att förklara). Hur som helst kommer det där iaf alltid som en slag, för det är när det inte blir som man vill man reflekterar över det. För hade allt varit som jag önskat hade jag förmodligen aldrig skrivit detta. Det är ett slag som slår hårdare än vad man egentligen vill eller önskat. Man hade någonstans kanske en aning om att saker och ting kommer bli jobbigare, hårdare men att man skulle kunna se det lite mellan fingrarna, inte bry sig eller ta åt sig. Det blev inte så. Jag stör mig på mig själv, det är ju ändå jag som ska vara stöttande och finnas där till hands.

Men hur hjälper man någon när varken ens ord eller handling spelar roll?! ...

... two is better than one.


Jag har många funderingar och undrar egentligen hur de ens får plats i min lilla "blonda" hjärna. Ibland önskar jag bara att jag inte kunde tänka eller att jag kunde tänka och sedan genast glömma och gå vidare. Jag blir som i ett stirr, varför kan inte jag släppa som alla andra? Eller lika fort som alla andra? För så är det väl alla andra är ju alltid mycket bättre än en själv. Iaf dagar som dessa.

Hur som helst ordnar det sig, det gör det aldrig. Det är aldrig några problem - ELLER? 

How do you think you are?