Vet egentligen inte vad jag skall skriva här, har mycket som jag skulle vilja skriva men som jag inte kan skriva... Kan inte fånga orden och få ner dem. Jag har i allafall upptäckt att jag måste ta tag i mig själv och att det bara är jag själv som kan göra det (en nyhet ellerhur). Som om man inte vetat det hela livet liksom. Det kanske låter som det mest självklara men har man försökt sen man var 14 och fortfarande inte lyckats så är det svårt. Jag vet att jag tänker varje gång att jag ska bättra mig och att det ska bli bättre, men så händer det i allafalll. Det känns som om det är nått jag inte kan styra över, men det kan jag nog till viss del. Eller kanske en ganska stor del, men jag skulle vilja påstå att det faktiskt inte alltid är en självs fel men många många gånger, för många gånger. Det är när en själv skadas och personer i ens närhet som man verkligen börjar fundera. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv! Men man kan bara göra saker och ting bättre. Man går vidare, minnas tillbaka, får den där hemska ångestfyllda känslan och tänker ALDRIG mer det är inte värt det - NYA möjligheter!

... du får inte!

Som alla vet så sliter jag hund med mitt examensarbete och det börjar faktiskt kännas lite bättre, men det är mycket kvar och stressen på att det snart skall vara klart ja den skrämmer mig. Känns som om det är så himla mycket man har kvar att skriva, men det är en och en halv vecka så det är bara att kämpa på! Positiva tankar...  även om det inte alltid är så lätt. På fredag skall jag i allafall träffa min handledare och hon skall skriva på pappret på anmälan till opposition och det måste ändå vara ett teckan på att hon anser att jag är redo och det feels great! ;)

Ha en bra dag friends...