Nu var det ett tag sen igen, jag vet... Till mitt försvar har jag att jag har varit en sönder stressad människa. Det är nu med lättnad och ångest som examensarbetet är över för gott, förhoppningsvis! Betyget hoppas jag kommer så snart som möjligt, men senast om tre veckor. Känner att jag inte kan släppa det helt ändå, även om det nu inte finns nått mer jag kan göra bara vänta och se. Denna eviga väntan.

Har i allafall börjat en ny kurs och också den sista någonsin på lärarutbildningen, känns helt sjukt... Så nu läser jag specialpedagogik och det verkar vara jätteintressant och dessutom har vi fem veckors praktik, alltså min slutpraktik :) Spännande! I måndags när jag kom på kursstarten så står Iréne där min första lärare i lärarutbildningen och nu också min sista, det måste ju betyda nått :) För lite mer än tre år sen välkommande hon oss till lärarutbildningen och nu står hon där och säger att om två månader är ni färdiga pedagoger och ska ut i verkligheten. Det känns så konstigt på nått sätt, jag har inte riktigt fattat att jag faktiskt snart är klar, färdigutbildad. Hör att många i klassen redan (kanske inte alls är redan) börjart söka jobb hit och dit, jag har inte ens börjar kolla upp jobb... Herregud, alltid denna stress och måsten. Är detta att bli vuxen?

... borde kanske kolla arbetsförmedligens hemsida.

Kom och tänka på en sak härisist att ibland stöter vi på dessa konstiga, förvirrande samtalen, samtalen man gått och försökt undvika under lång tid... Men ändå är man väl medveten om att nån gång kommer man inte ifrån dem och när man inte gör det så står man där naken, blottad. Det är då man inte kan hitta på svaren och de blir ärliga, så ärliga att man ångrar att man fått höra dem ens. Men hur man ändå ha samma svar efter så lång tid? Vi känner inte varandra längre. Det är en konstig värld vi lever i.