Finns inga ord, inga ord i världen som kan beskriva min saknad efter dig min fyrbeta lilla lurvigasnos... Det finns ingen, ingen i hela världen som vet hur jag mår och ser ut på insidan just nu. Du var  eller är mitt allt, det bästa jag har eller hade. Hur beskriver man nått man inte vet?! Att inte veta vad som hänt, vart du finns eller om du ens finns tar sakta men säkert knäcken på mig, det äter liksom upp mig inifrån och ut. Vet inte hur jag ska kunna förklara detta men jag hittar dig hellre död och vet vad som hänt dig och får göra ett riktig avslut än att aldrig mer se sig eller veta vad som hänt dig. Vetskapen om att du plågas eller plågats får mig att vilja kräkas och ord för maktlösheten ja det finns inte ens. Jag skulle kunna göra vad som helst i hela världen för att få hem dig igen, vill bara snosa och hålla om dig min bäbis!!! Mamma vill att du kommer hem och ligger på kudden och trampar i håret som du alltid gjort. Vet inte ens om jag fattat, verkligen förståt att du kanske är borta, borta för alltid... På riktig. Det vill inte sjunka in, jag vet att jag liksom hela tiden skjuter det framför mig, förtränger eller iallafall försöker... Men så kommer de plötsligt över mig ibland och jag kan liksom inte soppa det, ser bara svart. Kan inte beskriva med ord hur förväntansfull och hur mycket jag hoppas varje gång jag varit borta och kommer hem igen att du ska sitta där på trappen och mjaua som bara du kan och precis som om inget skulle ha hänt. Inbillar mig och hör de där ljudet från din bjällra, de gör mig nästan galen tycker jag här det flera gånger om dagen ibland tror jag att jag blivit knäpp på riktigt. Jag önskar så att jag hörde det och du kom springandes hem, hem till mig.

Jag saknar dig och älskar dig mest av allt! <3


.... det vackraste som finns, det dyraste i hela världen. Vart är du???