Jag kommer förmodligen inte sitta här, kommer förmodligen inte tänka samma tankar eller göra samma saker. Den känslan skrämmer mig, att gå vidare och att bygga på livet. Man ska få uppleva saker man inte har en aning om. Borde man få veta? Vill man veta? Kanske att man inbland kan få veta vissa saker. Livet kan verkligen vända från ena sekunden till den andra, varför lever jag inte bara lite mer i nuet och njuter? Jag försöker, tro mig att jag gör. Jag njuter också, men jag grubblar, jag grubblar alldeles för mycket  och tänker alltid fram och tillbaka. Ältar. Jag gör allt det där jag alltid gjort, allt det där jag också alltid hatat hos mig själv att jag alltid gör. Jag har svårt för ovissheten, den där känslan som gör att man känner sig halv. Jag har förlorat dagar och ett hopplöst år, men jag hoppas jag någon gång lär och faktiskt ser det som en lärdom något som skapat mig till att bli bättre. Vi alla kan bli bättre. Vi går mot ljusa tider och jag vill bara blicka framåt och känna den där känslan av vår, sol och ett leende på läpparna. Ett sant leende, inget som ljuger och bara finns där som en fasad. Jag kommer aldrig tillbaks!