Varför vill man alltid det som man vet inte går? Varför får minsta lilla sak en att sakna och att önska. Varför lär man sig aldrig att man inte alltid kan få det som man vill? Jag önskar ju bara att de där små vardagliga sakerna vore min vardag, men så kommer det förmodligen inte bli. Inte på länge, kanske aldrig. I allafall inte nu. Hur kommer man varann in på livet då? Tänk bara att få vakna bredvid den man tyckter om varje morgon... En sak som jag aldrig annars tänkt på och uppskattat... iaf inte på samma sätt. I min värld har det alltid varit en självklarhet. Nu saknar jag det, hur ska man kunna känna och veta utan de där självklara vardagliga sakerna?

Men tänk att det kan betyda så mycket, det kanske till och med skulle betyda ännu mer nu. Att man skulle börja känna, tycka och våga. Våga släppa in helt. Men när man vet att det är en omöjlighet fastnar de liksom. Tankarna far omkring som jag vet inte vad och när alla saker påminner en om och man saknar för minsta lilla - Är det då det kallas kärlek? Vill inte känna känslan av instängdhet, men varför blir det så? Jo för de "små" sakerna är inte längre en självklarhet...

Lär man sig leva såhär?