Blir galen, knäpp, förvirrad, besviken, ledsen, arg allt på en och samma gång... Jag tog steget, men får bara det där oförklarliga förvirrande svaret så jag vet varken ut eller in... vad gör jag FEL?! Jag står här hjälplös och utan hopp, för jag kan inte fortsätta hoppas hur länge som helst. Hur kan man inte veta? Eller vet man, men kan inte säga sanningen? Är den svår, jobbig, vad är det som är så svårt egentligen?! Klart det är svårt men man måste ju ändå någonstans efter över en månad veta vad man tycker. Eller iallafall åt vilket håll det pekar, jag vet ingenting... Jag kan inte längre hoppas och bara vara där när det passar dig, det funkar inte i längden. Du glömmer, jag finns inte med alltid med länge. Gör det då bara lätt, säg det... för nu bara sårar det. Jag gjorde det, vad mer kan jag nu göra?! Jag tog steget! Ville jag? Nej, men kan inte göra såhär mot mig själv längre... ge mig bara det där slutet, det skulle bara vara lättare...