Man bygger upp och bygger upp, men det rasar. Det rasar gång på gång tillslut så orkar man bara inte bygga upp  igen. För hur mycket man än vill och försöker så rasar det samman igen. Man kan bygga på hoppet om att denna gång kanske det håller, kanske att det faktiskt håller. Men när man byggt och levt på hoppet tillräckligt länge sviker även det när man inser att det rasar igen. Även fast man säger att hoppet är det sista som sviker en så svikter det en fatiskt så småning om, men då har man kommit långt för långt. Man måste stanna upp och se till sitt bästa, för en gång skull tänker jag på mig själv och mitt bästa. Även om man många gånger ställer sig frågan vad är mitt bästa? Då gäller det att tänka på hur man vill må och vad man mår bäst av just nu. För det finns ingen bättre lärare för mig än jag själv, för om något tynger mig med problem så är det jag själv som får bära på de och lösa de på egen hand. För det gör som ondast när ingen ser. Tillslut blir det för tungt och man orkar inte mer, jag orkar inte mer... Kärleken gör en blind... Det sägs att tiden läker alla sår, men det stämmer inte enligt min mening utan såren blir till ärr. Varje gång man ser på ärren påminns man om den tiden eller perioden i livet och då kommer den där känslan tillbaka, även om såret inte är färskt. Som tur är blir de i allafall till ärr så småning om och man får hela tiden nya ärr, för tiden stannar som sagt aldrig... We don´t need to understand!