Åter tillbakas, huvudet är överfyllt och det är mycket som jag skulle behöva kladda ner... Men jag saknar återigen ord. Jag hamnar alltid här och kommer aldrig längre, det är inte meningen. Det är ingen idée att längre hoppas, allt slocknar bara ändå. Jag vet inte om man ska kalla det oflyt eller rena rama oturen, det händer mig alltid. Något är fel och det är bara att inse att det största felet ligger hos en själv... jag känner inte igen mig. Till det bättre eller det sämre? Tell me...

Det väcker en ångest.