Jag har blivit som "dom", någon som jag aldrig skulle bli... Varför gör jag såhär mot mig själv? Jag vet att i morgon när jag vaknar är allt precis likadant, det enda som förändrats är tiden. Denna eviga tid som ingen kan göra något åt, hur mycket man än skulle vilja. Men det är såhär man mår när man hemligheter har. Jag har i allafall gjort allt för att slippa och undvika obehagliga stunder även om jag ibland ändå hamnar i dom. Jag har gjort slut på början, vistas aldrig mer där. Det är minnen som gör stunder som dessa att känns smärtsamma. Man kan inte ta tillbaka det man helst skulle vilja. Man förflyttas med tiden bara allt längre in i framtiden, men jag hamnar ändå alltid ett steg bak. Varför? Många skulle säkert svara att det känns tryggt, men det gör inte ens det. Snarare hur otryggt som helst, jag vet ingenting. Vill att nångon annan ska greppa taget och styra mig väg för ett tag, men det finns ingen där. Bara jag. Jag har blivit som "dom".

Långa nätter.