Vaknade klockan tre i natt av att jag hade så förbannat ont i örat, tog ipren och letade förjäves efter värmedynan för att det skulle lana. Men det hjälpte inte ett piss, från klockan tre i natt fram tills sju i morse när jag rinde mamma hade jag hunnit bygga ett hus. Tjöt som ett litet barn, alla som vet hur det är att ha ont i öronen förstår. Dom drygaste timmarna på länge med smärta. Här nere på Vårdcntralen har de telefontid från 08.15 men mamma kom inte fram, typiskt. Men när hon ringde klockan halv 9 och sa det var det too late, trumhinnan hade redan värkt sönder. Åhh tack det för det, för det är då smärtan försvinner. Det bara rann blod och massa gojs ur det och då sa mamma att jag var tvungen att gå dit ner. Så jag gjorde som mamma sa och där nere sa läkaren, jag ser att du har öroninflammation så du får pencillin. Så nu är allt bara ett stort eko, hör mig själv och alla andra som ett eko. Orkar inte ens lyssna på musik och vissa röster. Hade det inte varit för denna jävla veckan hade jag varit hemma för länge sen. Jag vill bara hem.

Jag är ett öronbarn, för de flesta växter det bort men jag är fortfarande ett sådant barn.