Den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet. Du gjorde mig lycklig igen. Allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om! Men jag har försvunnit ur ditt liv som en svår och jobbig grej. Med en del frågor lämnade kvar, utan svar. Alltid så många frågor utan svar. Men det kvittar för svaret spelar ändå längre ingen roll. Tiden har än en gång tickat på for fort... Vet inte ens om det skulle bli lättare av ett svar, ibland önskade jag att jag var hemma. Där är det på ett vis lättare. Jag skyller på julen, det är den som spökar och gör allt till att bli så mycket tyngre. Jag är inte van, första året på länge och jag måste vänja mig. Jag måste bli stark som jag sa till Pär förut när jag plågade honom i nästan en timme. Tror ingen förstår att det fortfarande konstig nog känns, inte ens jag visste det förens här i sist. Jag vill inte att det ska kännas! Jag har försökt tränga bort, ljuga för mig själv... Jag har försökt glömma på riktigt, men på helt fel sätt har jag insett. Hur kan man vara så dum? Men att gråta över spilld mjölk hjälper inte det vet jag, fast i det här fallet kan jag kan inte ens torka upp den.

Jag vill ge upp, jag har försökt att gett upp... Men 1 steg fram 3 tillbaks i alla fall i tankarna.

Just don´t!