Tårarna bara rinner... Men hur kan jag egentligen sitta här och gråta över honom efter allt som hänt?  Att jag ens orkar tänka på honom och varför gör jag det mesta delen av de 24 timmarna som dygnet innehåller? Hur kan jag göra såhär mot mig själv och hur kunde jag utsätta mig för detta? Jag hade mina aningar och som alltid kommer sanningen fram tillslut. Men jag orkar inte höra mer vill inte veta, det äter upp mig!!! Att sitta där inför alla mina vänner utan mig och berätta för alla utan att jag ens vet nått, det gör ont. Förstår inte hur han har orkat ljuga för mig efter alla gånger jag frågat och frågat och frågat igen... Men att göra slut full i parken på våran ettårsdag och stå och titta mig rakt in i ögonen och säga att han inte älskar mig och inte gjort på länge säger kanske det mesta. Man väljer som sagt sina tillfällen. Tack för det du gedde mig! Jag frågade dig senast i torsdagskväll om nått var fel och jag fick ett nej till svar??? Tror aldrig du kommer förstå vad du gjort och jag önskade du kunde bära mitt hjärta bara någon minut för att förstå... Jag vet att detta är det bästa och det rätta för mig och att det någon gång kommer bli bra. Men just nu känns ingenting bra eller roligt har tappat livsglädjen totalt...panikångest. Men jag har varit här förut och som sagt det kommer bli bra det måste det, alla säger det och jag måste också intala mig sjäv det hela tiden. Men jag vet också vilken tid det kan ta...Var det verkligen detta jag förtjänade efter allt?!

jag orkar inge mer...